Här kommer en handfull noveller att publiceras, som tidigare bara funnits tillgängliga i tryckt form. Den första ingår i kollektivromanen Slump och instruktionerna för texten löd:
“Din berättelse ska på något sätt förklara varför ett brev från Ungern till Sverige blir försenat en månad.
Årstid: augusti/september.”
Resultatet blev Budapest Blues:
Han ropade igen och pekade efter den springande kvinnan, men bara ännu fler ansikten vändes upp mot honom i fönstret. En man med skjortan uppknäppt ned mot isterbuken pekade i sin tur leende på honom. De andra tittade först upp, sedan i den riktning kvinnan försvunnit, därefter tillbaka mot honom. Även servitörerna stannade och deras och matgästerna uppmärksamhet riktades nu mot honom. Paret med kartan hade fortfarande inte reagerat.
Ögonblicket innan:
Den där musiken hade hörts igen. En långsam oboe i moll, framför en hummande kontrabas. Melodin som kom och gick i långa drag och den tycktes honom precis som tidigare vagt bekant. Men varje gång han hade försökt gnola den hade han misslyckats. Han lät blicken glida ur boken och ut genom fönstren. Tonerna var knappt hitom gränsen för det hörbara och han reste sig från fåtöljen och gick över det långsmala vardagsrummets golv. Det höga fönsterparet öppnades inåt och med det följde den kvava kvällen som en varm utandning. Ljuden på gatan samlade ihop sig och fick skarpare konturer. Han såg ner på sommarklädda människor som flanerade längs de smala trottoarerna, hörde deras röster studsa mellan fasaderna. Staden doftade ännu av dagens hetta och dess lukt blandade sig med oset från restaurangerna på hörnet.
Han lutade sig ut men musiken blev varken starkare eller svagare. Inga musikanter i någon av gatans bägge ändar. De flesta andra fönster stod öppna och kanske kom den ur något av dem. Han stod där och lyssnade men det gick inte att avgöra ur vilket. Ljud rörde sig oförutsägbart i gränderna.
Värmeböljan verkade inte vilja ge med sig. Man skulle kunna tro att det ännu var juli eller augusti. Inget regn, ingen sol. Bara låga moln och kvalmigt vindstilla. Han stod i fönstret och såg himlen färgas av skymningen och njöt av musikens glidande vändningar.
Han hade bevittnat intermezzot efter att han följt en duvas branta färd ned mellan husen. Det kan vara allt som krävs – en på måfå utvald duvas flykt. Den landade vid ett ungt par, en man och en kvinna, som satt bredvid varandra på bänken rakt under hans fönster och studerade en karta. Bredvid sig på bänken hade mannen ställt vad som såg ut att vara kvinnans ryggsäck. De liknade i förstone ett slags zigenare, men kvinnans hår var uppknutna blonda lockar och vid en närmare granskning var nog deras plagg medvetet bohemiska. De uppskjutna solglasögonen tycktes även på håll exklusiva.
Den unge mannens finger löpte över kartans gator och parets huvuden rörde nästan vid varandra när en medelålders kvinna, som av klädseln att döma var på väg hem efter något kontorsarbete, passerade bakom dem och nappade åt sig ryggsäcken. De två kartläsarna märkte inget.
Han stod först helt handfallen. Kvinnan i sin marinblå dräkt, den föga originella grånande frisyren och breda kroppshyddan, såg verkligen inte ut som någon väsktjuv. Först när hon hunnit ett tiotal meter hade han ropat ett hallå där. Kvinnan, som nonchalant hängt ryggsäcken över axeln, ökade knappt märkbart steglängden.
Han hade tvekat innan han fyllde på med ta fast tjuven. Det lät ju så arkaiskt. Men sedan prövade han och det låg oväntat bra i munnen och han ropade än en gång med sina lungors fulla kraft.
Hans rop tycktes få avsedd effekt. Människorna på gatan stannade omedelbart. Men i stället för att springa ifatt kvinnan som fortsatte förbi restaurangerna tittade de upp på honom. Några såg nästan förväntansfulla ut, andra lätt bekymrade. Men stå inte bara där, skrek han, ta fast tjuven i stället. Han pekade med rak arm och hårt utsträckt pekfinger mot den marinblå ryggtavlan som zickzackande försvann mellan flanörerna. Ingen gjorde något för att hindra henne och paret med sin karta hade ännu inte upptäckt sin förlust. Hallå, ropade han ner mot deras mjukt sammanlutade huvuden. Den unge mannens fingrar fortsatte att rita nya långsamma mönster i det gula och röda och vita gatunätet.
Ännu fler flanörer stannade och såg upp mot honom. Ett gäng målbrottskillar skrattade. Han sträckte sig ut genom fönstret och försökte hålla kvar väsktjuven med blicken, men hon var uppslukad av myllret längre nedåt gatan.
Han såg ned på de uppåtvända ansiktena. Skakade sedan på huvudet med vad han hoppades var värdig indignation och stängde fönstret med en lagom återhållen smäll. Vad är det med folk, tänkte han. Han gick ut i köket, kände genansen hetta i ansiktet medan han lät vattnet rinna sig iskallt. Efter två glas satte hans sig i fåtöljen.
Han tog upp boken, men lade bort den utan att försöka återuppta läsningen. Människorna där nere på gatan, deras blickar växte i honom. Han kände sig diffust förlöjligad, vilket gjorde honom irriterad. Det var ju episoden som var löjeväckande, inte han. Han hade bara försökt ingripa på ett helt adekvat sätt. Varför hade man inte reagerat? Varför hade man stirrat på honom i stället för att sätta efter tjuven?
Och vad med det unga paret? De var antagligen turister och hade för resan viktiga saker i väskan. De skulle nu vara strandsatta i en stad de av allt att döma kände mycket dåligt.
Han gick bort till telefonen och slog numret till sin fästmö. Signalerna sjöng obesvarade och han försökte erinra sig om hon sagt vad hon skulle göra i kväll. Värmen kanske hade drivit ut henne ur lägenheten – hans öra blev svettigt bara av att hålla luren mot det. Han bytte till det andra och prövade numret till sin bror, men där var det upptaget. Han funderade på att ringa en arbetskamrat han druckit ett glas vin med häromkvällen, men han tvekade mellan behovet av att verbalisera det nyss inträffade och vad som var socialt comme il faut. Han lade tillbaka luren i dess klyka.
I den följande tystnaden fångades tankarna åter av musikens sorgsna melodi. Den var verkligen förföriskt vacker, tänkte han, och övervägde en promenad i syfte att lokalisera dess källa. En sådan skulle förhoppningsvis också kunna skingra den oangenäma stämning som nu sänkt sig över hans kväll.
Han lämnade jackan på dess krok och valde att gå ut genom en bakväg från innergården, så att han slapp kliva rakt ut på gatan där han nyss blivit utstirrad. I stället nådde han gångstråket via en sidogränd, så att han kunde ta höger bort från restaurangerna. Det unga paret satt ännu kvar på bänken, böjda över sin karta. Det gick inte att avgöra om de ännu upptäckt att de förlorat vad han antog var pass, pengar och flygbiljetter.
Människorna rörde sig lojt i värmen och svetten slog snart ut i mörka fläckar på vardera sidan om hans skjortas rad av knappar. Ingen tycktes lägga märke till honom och det kändes som att han för varje steg återtog något av det bekanta med kullerstenarna, de skeva husgavlarna. Tonerna från musiken tycktes honom varken starkare eller svagare och han förundrades över hur de måste vandra mellan fasaderna för att hela tiden vara lika lågmälda men ändå urskiljbara.
Den smala gatan böjde av i ett lätt uppförslut och byggnaderna gick från tidig renässans till sen renässans till tidig barock för att sedan blandas upp med modernare inslag. Gränden vidgades i gata, butikerna blev färre och bostadshusen fler. Flanörerna ersattes av en och annan bil vars gula lyktor avtecknade sig i det bleknande dagsljuset.
Vid en parkerad lastbil lyfte tre män av lådor med okänt men uppenbarligen tungt innehåll. Deras bara överkroppar glänste svettiga och för ett ögonblick tänkte han stanna och fråga om de visste varifrån musiken kom. Men han hejdade sig eftersom han inte vågade riskera ännu en oförutsebar reaktion från medmänniskorna. Bättre då att fortsätta den lilla odyssén genom skymningen och på egen hand hitta orkestern eller radioapparaten eller vad det nu var som spelade. Han nickade en hälsning mot de tre männen när han passerade men de tycktes så koncentrerade av sitt arbete att de inte märkte honom.
Hans steg hade nu fört honom till en del av staden han nästan aldrig besökte. Den främsta anledningen var att det inte var en stadsdel att gå i. Det var en stadsdel att åka bil i. Det var en stadsdel som det gick att cykla i, men få gjorde det nu på grund av den tryckande hettan.
Det var bara turister som kommit fel som gick här.
Det var en del av staden att gå i om man var riktigt fattig eller om man inte förstod att det var en del av staden som man inte gick i. Eftersom det var en stadsdel man inte gick i så parkerades bilarna på trottoarerna. De gjorde det än svårare att gå. Men ingen blev upprörd över det, utom turisterna som ansåg att trottoarerna var till för att gå på.
Följaktligen såg han inte en människa där han gick, ömsom på trottoaren, ömsom nere på gatan, för att komma förbi de parkerade fordonen som stod bland de med jämna mellanrum placerade almarna.
Det var därför med viss förvåning han såg en gestalt sitta på en bänk knappt hundra meter längre fram. Att över huvudtaget låta sätta upp en bänk i de här kvarteren tycktes honom snarare vara ett utslag av stadsarkitektens välvilliga visioner, än sprunget ur gatumiljöns förutsättningar. När han kom närmare gick andhämtningen upp i svalget – han kände igen det grå håret och den marinblå dräkten. Det var den lilla byråkraten som nyss hade stulit parets ryggsäck. Han stannade bakom en trädstam och iakttog kvinnan. Mycket riktigt låg rycksäcken bredvid henne på bänken medan hon själv tycktes stirra tomt ned i sitt eget knä.
Frågan var vad han nu skulle göra. Den första impulsen var att gå fram till tjuven och hota med polis. Det var om inte annat hennes fel att han framstått som en idiot i sitt eget vardagsrumsfönster. Men han hade samtidigt sinnesnärvaro nog att inse att hans omdöme inte var opåverkat av värmen. Hans tankar kändes mer uppluckrade än vanligt och han tänkte att det måhända inte var rätt tillfälle att konfrontera en annan människa med något så upprörande som en stöld på ljusan dag. Utan tidigare erfarenhet insåg han att det krävdes subtil följsamhet för att det inte skulle sluta i ett obehagligt uppträde. Kanske vore det därför bättre att bara lugnt gå fram och resonera med brottslingen. Hon såg allt annat än förhärdad ut och skulle nog vara mottaglig för ett sådant tillmötesgående.
Med ens insåg han att inte längre hörde musiken. Sånär som på duvornas kutter och de fåtaliga bilarna var det tyst. Ett ögonblicks besvikelse drog genom honom, som om ett sällsynt tillfälle gått honom ur händerna. Han kom att tänka på ett halvt bortglömt besök i en liten stad i södra Frankrike, där det i varje gathörn satt ett par megafoner några meter upp på fasaden. Ur dem hade ett slags skvalmusik strömmat, så att var man än gick så förföljdes man av lättsmält populärjazz. Han och hans reskamrat hade diskuterat denna lika ovanliga som enerverande inrättning, men utan att komma fram till annat än att stadens borgmästare kanske ville vara säker på att nå alla invånare med sina proklamationer. Musiken som nu lett honom till de här självtillräckliga kvarteren var något helt annat. Den var till skillnad från sin franska motsvarighet synnerligen behaglig att lyssna till och han hade allt annat än tröttnat.
Damen satt ett knappt stenkast från hans utsiktspunkt bakom trädet. Hon gjorde inte en ansatts till rörelse, utan fortsatte att med lätt öppen mun se ned mot sina lår.
Det svindlade till när han bestämde sig för det tredje handlingsalternativet.
Han anlade en tankfull min och fortsatte sedan att gå som han tidigare gjort, med händerna bakom ryggen och blicken i stenläggningen framför honom. Utan att sakta in grep han väskan när han passerade tätt bakom den breda blå ryggen. Blott en liten förskjutning i stegrytmen röjde hans tilltag men kvinnan tycktes så upptagen av sina funderingar att hon inget märkte.
Det brände i honom när han så nonchalant han kunde svingade upp ryggsäcken på ryggen. Den var förvånansvärt lätt, så lätt att om han inte hört något rassla till i den av rörelsen så skulle han ha trott att den var tom. Han var tvungen att uppbåda hela sin självkontroll för att benen inte skulle börja springa av sig själva.
Allt tycktes honom med ens så konturstarkt. Tingen runt honom stod ut som i relief mot bakgrunden. Bilarnas lackade kurvor, insekterna som drog sina linjer genom luften, trädens knappt synliga skuggspel i gatstenen. Det som vanligtvis var en fond för hans vandring bestod nu av otaliga och enskilda föremål. Även färgerna tycktes ha djupnat.
Han hann ytterligare ett par steg innan ett hallå där ekade mellan husen. Han tittade snabbt upp i riktning mot ropet. På fjärde våningen var ett fönster uppslaget och en korpulent man med djupt uppknäppt skjorta blängde på honom. I händerna höll mannen en pipa och ett verktyg som han antagligen använt för att kratsa ur den brända tobaken när han avbrutit sig för att ropa. Deras blickar möttes och mannens ansikte tycktes honom förvånat, med en antydan till indignation.
Ta fast tjuven hördes nu med större kraft och någonstans bakom honom skar en visselpipa uppfordrande genom luften. Utan att se sig om sträckte han ut stegen.
Mannens rop dämpades när han vek runt nästa gathörn. Den snabba gången övergick i full flykt.
Allteftersom det stod färre bilar parkerade på trottoaren och portuppgångarna blandades upp med stora butiksfönster ökade han hastigheten. I ögonvrån såg han sin egen fladdriga spegelbild hålla jämna steg.
Ryggsäcken dansade mot ryggen och efter ytterligare en riktningsändring och några kvarter flåsade han häftigt. Han växlade ner till en mer målmedveten hastighet samtidigt som han sakta fylldes av ett slags avklarnad rättfärdighet. Det var kanske inte en kosmisk obalans han var på väg att bringa i jämvikt, men väl ett slags samhälleligt missförhållande som tycktes honom ha fått onödigt stora konsekvenser.
Han gick raskt hemåt längs de vanliga gatorna men när han kom till det svaga nedförslutet såg han till sin besvikelse att bänken vid hans fönster stod tom. Det unga paret syntes inte heller bland flanörerna eller bland restaurangernas gäster.
Han slog en långsam lov genom uteserveringarna, men varken väskans ägarinna eller någon han kände fanns där. En kort stund stod han villrådig mitt i den smala gatan innan han satte sig på bänken.
Hans första tanke var att lämna in ryggsäcken på polisstationen. Men sedan mindes han visselpipan och såg för sin inre blick hur två konstaplar i samma stund klev upp för de knarrande trapporna till den piprökande balkongmannen. Hur de slog sig ned vid det i hast rensade köksbord och fick var sitt glas öl och hur den ene av dem sedan antecknade medan mannen gav ett detaljrikt signalement på den väsktjuv han förvandlats till i samma ögonblick som fingrarna slöt sig om ryggsäckens axelband.
Han tittade närmare på föremålet som bytt ägare tre gånger inom loppet av en halvtimme. Väskan var svart och tycktes nästan ny. Kanske hade paret köpt den inför sin resa, eller så var de försiktigare med sina ägodelar än vad deras utseende försökte förmedla.
Det fanns inget namn på den eller något annat som kunde tjäna som ledtråd. Ett av banden hade fransat sig och när han förde väskan mot näsan gav det släta materialet ifrån sig en svag behaglig parfym.
Han strök med handflatan över den matta ytan och såg sig om i det tilltagande dunklet. Efter ytterligare några ögonblicks tvekan drog han dragkedjan från dess ena ändpunkt till den andra.
Väskan var precis som vikten antydde nästan tom. Överst låg en tunn vit bok, med titeln i svart lodrätt på framsidan och något slags blyertsteckning på baksidan. Under boken låg en skir marinblå sjal, vars nyans han kände igen från damen som först tog ryggsäcken. Utöver det fanns en liten ask med guldfärgad ögonskugga i ett ytterfack. Han vickade på burken och anade pulvrets glittrande skred bakom lockets genomskinliga plast. När han sedan tog upp boken för att närmare granska den såg han att den var bokmärkt med ett brev av styvt benvitt papper. Det var frankerat, förslutet och försett med en utländsk adress i röda rundade bokstäver som han antog var skrivna av den unga kvinnan. Han kunde inte avgöra om adressaten var en kvinna eller en man, med det främmande namnet förklarades antagligen av destinationen: ”Svédország”. Han läste det igen och för ett ögonblick förvånades han över att det landet fortfarande existerade. Det gjorde det självfallet, han var intresserad av och väl bevandrad i utrikespolitik, men för en sekund hade han fått en förnimmelse av vad landet en gång hade representerat för honom. Han och hans unga kamrater bakom dåtidens järnridå hade alla längtat till friheten och välståndet på dess andra sida. Men lockelsen hade varit uppblandad av en lätt ängslan inför den brist på trygghet som tycktes följa med lössläppta marknadskrafter. Det där namnet i norr hade då tyckts honom som en lagom blandning av den tillvaro han kände och den han önskade. Men åren hade sedan lagts samman till ett decennium och snart två. Allt det där var så långe sedan nu. Han hade liksom glömt att ”Svédország” låg kvar i geografin.
Han höll brevet med fingrarna och studerade dess fram- och baksida. Till hans besvikelse var där ingen avsändare. Då hade han bara behövt kopiera adressen och skicka ryggsäcken dit.
Men brevet kanske ändå var lösningen på hans dilemma. Det fanns en påtaglig möjlighet att mottagaren av brevet kände kvinnan, eller åtminstone hennes namn och bostadsort.
I skjortfickan hade han sin vana trogen en bläckpenna och med svart stift skrev han sitt eget namn och adress på brevets baksida. Det hårda pappret absorberade knappt bläcket och i tunna engelska versaler förklarade han kortfattat att han hade den verkliga avsändarens tillhörigheter och bad mottagaren att meddela henne detta.
Han kände sig märkbart lättad av att problemet skulle låta lösa sig så enkelt. Nu behövde han bara invänta ett kort med en adress så kunde han skicka ryggsäcken till den blonda kvinnan. Han lade tillbaka sjalen i väskans mörker, därefter ögonskuggan, boken och brevet och fyllde bröstet med den varma kvällsluften.
Han såg upp mot den mörknande himlen. Kvällen förde inte med sig någon svalka och han kände ett lätt tryck över nacken som sannolikt var en begynnande huvudvärk.
I ett slag blinkade lyktorna i gatans bägge riktningar till och efter ytterligare några individuella flämtningar sken de alla i en rytmisk rad runda bollar som skingrade skumrasket kring bänken.
Han tog åter upp boken för att i det nya ljuset studera den närmare. Han lade väskan bredvid sig och började med baksidans bild. Blyertsteckningen bestod av en mängd motstridiga element och den förvirrade mer än den förklarade. Han bläddrade fram och åter bland bladen. Boken var sannolikt skriven på samma språk som brevet och det var honom fullständigt obegripligt. Men efter att ha läst några rader upptäckte han här och var ord han trodde sig kunna härleda genom att associera till de språk han var bättre bekant med. Det räckte inte för att fånga handlingen, men det var ändå en stimulerande utmaning som höll honom sysselsatt en stund.
Sorlet och porslinsljuden från restaurangerna påminde honom att han inte ätit sedan frukost. Kanske skulle han unna sig middag på någon av dem, efter den turbulenta eftermiddagen. Tanken på att stå lutad över gasspisen i hans eget kvava kök kändes inte särskilt lockande. Dessutom skulle han kunna få sig ett glas kallt vitt vin på den bortre av restaurangerna, som gjort just det kalla vita vinet till något av sin specialitet under de här besynnerligt varma veckorna. Den hade ett rikt vinutbud och han ville minnas att han tidigare dessutom ätit något där som motiverade ett återbesök.
När han vred sig för att lägga tillbaka boken i ryggsäcken var bänken bredvid honom så tom som bara frånvaron av en ryggsäck kan göra en bänk. De grönlackerade brädorna tycktes stirra tillbaka på honom.
Han glömde att andas och såg sig hastigt om, men gatan var öde i båda riktningarna sånär som på två äldre män som var inbegripna i en diskussion utanför en av portarna. Gatlyktorna lyste mjukt gula och flera av fasaderna var vackert ljussatta. På vardera sidan om gatan öppnade sig grändernas mörka prång. Och mellan pulsarnas hårda slag i öronen hörde han åter den där långsamma, undersköna musiken.
